Infertilitet

Infertilitet definieras som avsaknad av befruktning efter ett år med oskyddade regelbundna samlag. Uppskattningsvis 15 % av befolkningen upplever tillfällig eller bestående ofrivillig barnlöshet. Infertilitet kan ha många förklaringar och bero på tillstånd hos kvinnan, mannen eller båda. Diagnos ställs efter samtal och undersökning av både kvinnan och mannen. Cirka en tredjedel av alla fall med infertilitet är oförklarliga. Möjligheten att bli gravid efter behandling varierar mot bakgrund av infertilitetens orsak och kvinnans ålder.
Hos unga, friska par är sannolikheten för att uppnå befruktning under en menstruationscykel 20–25 % och inom ett år 80–85 %. Med åren minskar kvinnans förmåga att bli gravid och risken för missfall ökar. Efter 35-årsåldern minskar andelen framgångsrika behandlingar av barnlöshet. Eftersom kvinnor i dag väntar längre med att få barn har andelen par som får problem med att bli gravida ökat.

Infertilitet kan ha många förklaringar, men de främsta är:

• Ägglossningsrubbningar, t ex PCOS
• Nedsatt äggkvalitet, oftast pga stigande ålder hos kvinnan men kan även förekomma hos yngre kvinnor
• Försämrad spermiekvalitet hos mannen (utgör idag ca 40 % av all infertilitet)
• Skador på äggledarna, t ex efter underlivsinfektion, utomkvedeshavandeskap eller operationer i buken
• Endometrios (tillstånd då det finns livmoderslemhinna utanför livmoderhålan)
• Tillstånd i livmodern, t ex myom, polyper eller missbildningar

Utredning

• Undersökning med vaginalt ultraljud för bedömning av livmoder och äggstockar
• Undersökning av äggledarna med kontrastultraljud
• Ägglossningstest där kvinnan dagligen tar ett morgonurinprov med start dag 10–12 i cykeln
• Blodprov som mäter äggcellsreserven och sköldkörtelfunktionen
• Andra hormonprover kan kontrolleras vid behov
• Spermaanalys hos mannen

Mot bakgrund av vad undersökningarna visat fastställs en sannolik orsak till barnlösheten. Detta utgör grunden för behandlingen. Hos ca 30 % av paren finner man ingen förklaring, detta kallas ”oförklarad infertilitet”.

Behandling

Om orsaken till barnlösheten är känd och kan behandlas är detta det första steget. Inledningsvis kan paret behöva hjälp att hitta den period i menstruationscykeln då kvinnan är mest fruktsam. Om kvinnan inte har ägglossningar kan detta behandlas med hormontabletter (Letrozol) för att stimulera ägglossningen och därmed öka chansen till befruktning och graviditet. Om detta inte ger resultat och paret fortsatt vill ha barn finns det en rad behandlingsalternativ som kan utföras på en fertilitetsklinik (på sjukhuset eller privatklinik).

Insemination

Insemination innebär att sperman placeras i kvinnans livmoder för att öka chansen till befruktning. Detta sker efter noggrann kartläggning av tidpunkten för ägglossning. Kvinnan har ofta samtidigt fått någon form av hormonbehandling. Insemination kan bland annat vara aktuellt vid omständigheter som hindrar paret från att genomföra ett normalt samlag. I vissa fall kan donerade spermier (spermier från en annan man) användas.

In vitro fertilisering (IVF)
IVF innebär att ägget befruktas utanför kvinnans kropp för att sedan sättas in i livmodern efter befruktningen. Här kan spermierna befrukta ägget i en liten skål eller spermier kan injiceras direkt in i äggcellen (intracytoplasmatisk spermieinjektion, ICSI).

IVF kan bland annat användas vid:

• Nedsatt spermiekvalitet
• Skador på äggledarna
• Endometrios
• Oförklarlig infertilitet

Bland kvinnor under 35 år är chansen att lyckas bli gravid ca 40-50 % per IVF-behandling, men det finns stora variationer. Med upprepade IVF-behandlingar ökar den sammanlagda möjligheten att få barn. Efter 35-årsåldern sjunker chansen att lyckas bli gravid med 2–6 % per år. I 43-årsåldern är chansen att lyckas bli gravid endast 5 %. Samtidigt ökar förekomsten av missfall med åldern och i 43-årsåldern slutar hälften av IVF-graviditeterna i missfall.

Sperma– och/eller äggdonation

I vissa fall visar utredningen av ett par att spermier helt saknas hos mannen, eller har väldigt dålig kvalitet. Detta kan bero på olika faktorer som måste utredas, t ex genetiska, hormonella eller läkemedel/droger/anabola steroider. I sådana fall kan det behövas donerade spermier. Donerade spermier är också aktuellt hos samkönade kvinnliga par och ensamstående kvinnor. Det kan erbjudas både på sjukhusets reproduktionsmedicinska avdelning och hos de privata reproduktionsmedicinska klinikerna efter en särskild psykosocial utredning.

Äggdonation kan erbjudas till par och ensamstående kvinnor där kvinnan saknar eller har kraftigt nedsatt äggstocksfunktion. Orsakerna till detta kan vara tidig menopaus eller då sjukdomar, tidigare operationer eller cellgiftsbehandlingar slagit ut äggstocksfunktionen. Äggdonation kan också vara ett alternativ då upprepade IVF-behandlingar inte resulterat i graviditet. Tillgången till donerade ägg är starkt begränsad och därför kan köerna ibland vara långa, både på de offentliga och privata klinikerna.

Särskilda lagar vid donationsbehandling

Det finns särskilda lagar och regelverk kring donationsbehandlingar. Bland annat görs en särskild psykosocial utredning av det mottagande paret eller den ensamstående kvinnan, för att säkerställa att barn som tillkommit genom donation får goda förutsättningar till en trygg uppväxt. Föräldrarna informeras också om rekommendationen att berätta för sina barn om dess ursprung redan från tidig ålder. I Sverige har barn enligt lag rätt att vid mogen ålder ta reda på sitt genetiska ursprung, så uppgifter om donatorn finns sparade i en särskild journal som barn har rätt att ta del av. Donatorerna har också genomgått en omfattande utredning där man säkerställt att de är friska och inte anlagsbärare för några allvarliga genetiska sjukdomar.