Inkontinens
Det finns olika typer av inkontinens, där de vanligaste är ansträngningsinkontinens och trängningsinkontinens. Det är också vanligt med en kombination av dessa. Ansträngningsläckage kännetecknas av läckage av urin i samband med hostning, nysning, träning, hopp eller andra aktiviteter som ökar trycket i buken. Det läcker i regel små mängder urin varje gång. Detta är ett mycket vanligt problem som även kan drabba yngre kvinnor och som ofta ökar med stigande ålder. Riskfaktorer är graviditet och förlossning, övervikt, östrogenbrist, kronisk hosta och förstoppning. Trängningsinkontinens innebär starka urinträngningar, frekventa toalettbesök och svårigheter att hålla sig.
Behandling ansträngningsinkontinens
Bäckenbottenträning är den viktigaste behandlingen för att förbättra urinläckage, då det ofta beror på försvagad bäckenbottenmuskulatur. Med sex månaders bäckenbottenträning tio minuter dagligen uppdelat vid två tillfällen blir ca 40 % så mycket förbättrade, eller helt besvärsfria, att operation inte är nödvändig. Det tar dock tid innan bäckenbottenträning hjälper, något som kan minska motivationen. Effekten upphör om man slutar med övningarna. Du kan få instruktioner och hjälp med övningar av en fysioterapeut eller t ex appen Tät eller på Tenas hemsida. Hos kvinnor som passerat övergångsåldern hjälper lokalbehandling med östrogen i slidpillerform också.
Kirurgisk behandling kan bli nödvändigt om bäckenbottenträning inte har gett tillräckligt resultat. Den vanligare operationsmetoden kallas TVT-operation och ingreppet utförs vanligtvis i lokalbedövning och man kan åka hem samma dag. TVT-operationen ger full kontinens eller stor förbättring i cirka 90 % av fallen vid ren ansträngningsinkontinens, och är lämplig både hos yngre och äldre kvinnor. Resultaten försämras med stigande ålder och vid fetma. Uppföljningsstudier visar att effekten inte avtar med tiden.
Trängningsinkontinens
Trängningsinkontinens innebär urinläckage som föregås av ett plötsligt och trängande behov av att tömma blåsan. Om man inte klarar av att avbryta den ofrivilliga blåstömningsreflexen kan det resultera i att man tömmer ut en större mängd urin. Hos många kvinnor är det vanligt med en blandning av trängningsinkontinens och ansträngningsinkontinens. Då brukar man börja att behandla trängningarna.
Tillståndet överaktiv blåsa liknar trängningsinkontinens och karakteriseras av frekventa och trängande behov av att tömma blåsan, utan att det uppstår läckage. Vid överaktiv blåsa tömmer man blåsan ofta (> 8–10 gånger per dygn) och endast små mängder varje gång, och vanligen också flera gånger på natten. Besvär kan i vissa fall uppträda i samband med akut urinvägsinfektion. Vid utredningen får man fylla i en så kallad miktionslista, där vätskeintag och hur ofta och hur mycket man kissar registreras.
Behandling trängningsinkontinens
Det finns flera olika behandlingar mot trängningsinkontinens, t ex blåsträning, bäckenbottenträning, läkemedel och vaginalt östrogen. Blåsträning innebär att man försöker träna upp blåsan där man gradvis ökar tiden mellan blåstömningarna. Vid bäckenbottenträning kniper man med musklerna i bäckenbotten. Man kan få hjälp av en fysioterapeut för att hitta sina bäckenbottenmuskler, eller instruktioner i appen Tät eller på Tenas hemsida. Avsätt några minuter två gånger dagligen till knipövningar.
Man kan också försöka med läkemedelsbehandling om blås- och bäckenbottenträning inte hjälper. Läkemedel har effekt hos de flesta och kombineras med blåsträning och bäckenbottenträning för ännu bättre effekt. Tablettbehandlingen gör att muskeln som tömmer blåsan blir mindre aktiv.
Det finns också en rad hjälpmedel för personer som lider av inkontinens, som specialtrosor, bindor och lakanskydd. Dessa finns på apotek och i specialaffärer som säljer hälsoartiklar. Många av de hjälpmedel som har nämnts är kostnadsfria och kan förskrivas av distriktssköterskor vid vårdcentraler och vid inkontinensenheter.