Klimakteriebesvär
Klimakteriet eller övergångsåldern är en normal process som beror på att äggstockarna har så lite kvarvarande ägg att de inte längre kan bilda tillräckligt mycket östrogen för att driva en menstruationscykel. Kvinnan når menopaus när den sista menstruationen inträffar, och medelåldern för menopaus i västvärlden är 51-52 års ålder. Cirka en tredjedel av alla kvinnor upplever så svåra besvär under övergångsåldern att de önskar få hjälp med hormonbehandling. Varje kvinna får själv avgöra om besvären är så svåra att man vill och behöver behandlas. De klassiska symtomen på östrogenbrist med värmevallningar, svettningar och sömnbesvär kan medföra påtagligt negativ effekt på livskvaliteten. Men även andra förändringar kommer med klimakteriet och det är vanligt med humörsvängningar, nedstämdhet, oro, minskad sexlust, torra slemhinnor och ledsmärtor.
Ofta börjar besvären flera år innan själva menopausen. Efter 40-årsåldern upplever många kvinnor ökade och oregelbundna blödningar och mer uttalade PMS-besvär. Därefter kommer symtom på sjunkande östrogennivåer som ger de klassiska symtomen med bl a värmevallningar, svettningar och störd nattsömn som drabbar upp till 80 % av alla kvinnor i klimakteriet. Även muskel-och ledvärk är ett mycket vanligt symtom på låga östrogennivåer. Besvären förvärras av stress, alkohol, kaffe och mildras av en hälsosam livsstil med regelbunden motion, hälsosam kost och mindre stress. Vallningar och svettningar kan bli så svåra att de stör både nattsömnen och det sociala livet. Den mest effektiva behandlingen är hormonbehandling med östrogen och gulkroppshormon, men även andra alternativ kan ha effekt.
Tidig menopaus
Kvinnor med tidig menopaus före 45 års ålder (ca 7 % av kvinnor), liksom kvinnor som av olika anledningar måste operera bort äggstockarna innan klimakteriet, rekommenderas behandling med hormoner även utan klimakteriebesvär. Detta görs för att förebygga utveckling av för tidig hjärt-kärlsjukdom, benskörhet och demens. Behandlingen fortsätter oftast fram till den ålder då menopaus normalt inträffar (cirka 52 år).
Hormonell behandling med östrogen och progesteron
Hormonell behandling är mycket effektivt mot vallningar och svettningar och reducerar dessa symtom med cirka 90 %. Hormonell behandling har även många andra positiva effekter – förbättrad livskvalitet, sömn, förebygger benskörhet, minskad frakturrisk, mindre ledsmärtor och om insatt i nära anslutning till menopaus också skyddande effekt mot hjärt-kärlsjukdom (t ex hjärtinfarkt och åderförkalkning), diabetes och tjocktarmscancer. Nyinsättning av behandling kan göras till kvinnor yngre än 60 år eller mindre än 10 år efter menopaus.
Det finns många olika behandlingsregimer att välja bland och vid konsultationen går vi igenom din individuella hälsoprofil, var i klimakteriet du befinner dig, eventuella riskfaktorer och vilken typ av behandling som passar bäst för just dig. Östrogenet kan tas i tablettform eller tillföras via huden genom plåster, spray eller gel. Har du riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom, blodpropp eller gallvägssjukdom är det en fördel att ta östrogenet via huden.
För att balansera östrogenets effekt på livmoderslemhinnan måste alla kvinnor som har kvar sin livmoder även ta någon form av gulkroppshormon (gestagen eller progesteron) för att förhindra att livmoderslemhinnan tillväxer och blir förtjockad. Det finns olika varianter av gulkroppshormon och det kan tillföras som en kombinationstablett tillsammans med östrogenet, en tablett med enbart gulkroppshormon eller hormonspiral.
När man använder hormonpreparat mot klimakteriebesvär kan man själv bestämma när man vill sluta. Den tidigare rekommendationen om högst fem års behandlingstid gäller inte längre. Rekommendationen idag är att du kan prova trappa ned och avsluta behandlingen efter cirka fem år, men vissa kvinnor behöver behandla längre tid än så. Slutar du för tidigt märker du snabbt om besvären återkommer. Då rekommenderas du fortsätta behandlingen ytterligare några år. Hos kvinnor äldre än 60 år bör beslutet om fortsatt behandling tas individuellt, efter bedömning av eventuella risker, persisterande symtom, förebyggande av fraktur och livskvalitetsaspekter. Kvinnor med tidig menopaus (< 45 år) bör fortsätta behandling till minst normal menopausålder (52 år) och längre vid behov.
Sista åren har många läkemedel varit restade, dvs tillfälligt slut. Detta har särskilt gällt plåster innehållande östrogen. Det går bra att växla mellan de olika transdermala preparaten beroende på tillgängligheten men doseringen behöver ofta individualiseras. Som en ungefärlig jämförelse i dosering motsvarar plåster Estradot 50 mikrogram ungefär 1-2 spraydoser dagligen med Lenzetto, cirka 1 mg dagligen med Divigel eller 1-2 pumptryck dagligen med Estrogel.
Lokalt östrogen
Bortfallet av östrogen efter menopausen leder efter några år till att slemhinnorna i underlivet blir torrare, tunnare och känsligare. Det kan leda till obehag vid samlag och kan öka risken för trängningar, urinläckage och urinvägsinfektioner. Lokal östrogenbehandling med vaginalkräm och slidpiller kan effektivt lindra sådana besvär. Vaginal östrogenbehandling kan du riskfritt fortsätta med hela livet och det behövs inget tillägg av gulkroppshormon.
Ökar hormonbehandling risken för bröstcancer?
Behandling med enbart östrogen verkar inte öka risken för bröstcancer, medan kombinationsbehandling östrogen och gulkroppshormon ger en något ökad risk för bröstcancer efter mer än fem års behandlingstid. Behandling med enbart östrogen är bara möjligt för kvinnor som opererat bort sin livmoder.
Risken för bröstcancer vid hormonbehandling beror på flera faktorer. Olika typer av hormoner och olika doser kan ha olika effekt, liksom ålder när behandlingen påbörjades och behandlingstidens längd. Det är viktigt att gå på mammografiundersökningar som man kallas till. I Sverige kallas alla kvinnor mellan 40 och 74 år vartannat år till mammografiundersökning. Om man har haft bröstcancer ska man inte ta systemisk hormonbehandling. I vissa fall kan man dock ta lokala vaginala östrogenpreparat vid besvär från underlivet även om man har haft bröstcancer.
Risken att drabbas av bröstcancer i åldern 50–75 år beräknas vara cirka 7 % hos kvinnor som inte använder hormoner. Den som använder hormoner i mer än 10 år ökar risken till cirka 9 %. Den ökade risken försvinner under de första fyra åren efter avslutad behandling. Ungefär samma riskökning ses vid övervikt, rökning och större alkoholkonsumtion, var och en för sig. Samtidigt har forskning också visat att kvinnor som använder hormoner och får bröstcancer har en bättre överlevnad i förhållande till andra bröstcancerpatienter. Detta innebär att även om risken att få bröstcancer är en aning högre, är risken att dö av bröstcancer inte större bland dessa kvinnor. Balansen mellan nytta och risk vid hormonbehandling under en begränsad tid cirka 5 år är klart fördelaktig, eftersom östrogenbehandling skyddar mot hjärt-kärlsjukdom, tjocktarmscancer och benskörhet.
Behandling med testosteron vid nedsatt sexlust
Nedsatt sexlust är vanligt och kan ha många orsaker, till exempel hormonella förändringar, stress och sömnbrist, läkemedel, underlivsbesvär eller relationsfaktorer. I vissa fall kan behandling med testosteron vara ett alternativ, framför allt efter klimakteriet. Vi gör alltid en individuell bedömning och innan behandling med testosteron övervägs ska eventuell östrogenbrist behandlas med systemiskt och/eller lokalt östrogen. Vi följer nationella behandlingsrekommendationer från SFOG. Eftersom det inte finns särskilda testosteronläkemedel godkända för kvinnor i Sverige, används behandlingen så kallat off-label och dosen anpassas individuellt. För att behandlingen ska vara säker och ge rätt effekt följs den upp regelbundet, bland annat med blodprov. Det finns få studier om behandling med testosteron hos kvinnor och inget vetenskapligt underlag för att testosteron har effekt på kognition, energi eller mental skärpa utan ges enbart för sexuell dysfunktion.
Frågeformulär om klimakteriebesvär (Menopause Rating Scale)
Inför ditt besök kan du gärna ladda ner och fylla i frågeformuläret nedan om klimakteriebesvär och ta med det till besöket. Genom att besvara frågorna i förväg får vi en bättre helhetsbild av dina besvär.